Thomas Sullivan, en tehandlare i New York, skickar ofta prover av te till potentiella kunder. För att minska kostnaderna kom han fram till ett sätt, det vill säga att lägga lite löst te i flera silkesäckar. Vid den tiden kastade vissa kunder som inte gjorde' t, efter att ha fått silkesäckarna ofta direkt i det kokande vattnet eftersom de inte visste förfarandet för att göra te. Men gradvis fann människor att sådant förpackat te är bekvämt och lätt att använda och bildade gradvis vanan att använda små påsar för att packa te. Vissa föreslog honom att sidenväskan var för fin, så han bytte till bomullsväv för officiell kommersiell försäljning. 1903 ansökte Sullivan om patent på tepåse. År 1920 användes tepåse allmänt i amerikansk cateringindustri.
Den ursprungliga tepåsen använde sidenpåsar, vilket kostade mycket. Senare uppfann Boston-affärsmannen William Hermanson pappersfeteposen med värmebeständighet, som ligger närmare den moderna tepåsen i material. I början var dessa amerikanska tepåsar alla påsformade. På grund av den enkla formen och den enkla förpackningsmaskinerin skulle tepåsarna koncentreras i tepåsarna när de sattes i vattnet och bryggningshastigheten var mycket långsam. Senare satte någon teet i en W-formad dubbelpåse och fann att det kan påskynda bryggningen av te i varmt vatten. År 1949 tillverkade det tyska teepackföretaget världen' s första helautomatiska tepåsar förpackningsmaskin med detta koncept.
